Den unga pensionärsrörelsen, FIRE, har nu sedan några år nått svensk media med reportage i tidningar och på TV. Jag har skrivit tidigare om vad jag (inte) tycker om idén, i alla fall i dess rena form alltså att man helt enkelt ska sluta jobba mycket tidigt, och har även blivit intervjuad av rörelsens kanske främsta företrädare i Sverige en gång i tiden.

Istället för att leva som knäckebrödsmiljonär så tror jag mer på Churchills inställning till pengar. Churchill föddes in i eliten. Hans farfar var den sjunde hertigen av Marlborough och hans far en av dennes yngre söner, politikern Randolph Churchill. Den senare hade på grund av reglerna om förstfödslorätt inom ”landed nobility” inte ärvt sin far men som så många unga män i sin klass som saknade pengar gift sig med en amerikanska, Jennie Jerome, som haft den goda smaken att födas i en mycket rik familj.

Unge Winstons start i livet var alltså utmärkt. Familjen hade råd att skicka sönerna till fina skolor men eftersom han inte var någon större framgång akademiskt så tyckte hans pappa att han, liksom andra unga överklassmän utan någon uppenbar framtid i ett fint yrke, skulle bli arméofficer. Sagt och gjort, vilket dock inte gav någon större inkomst och naturligtvis inte betydde att han skulle gå på någon kaserngård resten av livet. Hans intresse var politiken.

Problemet för Churchill var dock att inte nog med att politiker vid den här tiden inte fick betalt, de förutsattes vara herrar med egen förmögenhet eller annan försörjning, utan dessutom måste den som ville nomineras till en bra valkrets betala ett rejält ”bidrag” till det konservativa partiet. Kort sagt så köpte man sin plats som kandidat i en valkrets där den konservative kandidaten hade goda chanser att vinna. Något av ett problem när man visserligen hade bästa möjliga bakgrund men inga pengar att tala om.

Saving money is a good thing, especially if your parents have done it for you. (Churchill)

Churchills syn på pengar (och arbete) var så långt ifrån FIRE man kan komma. Han arbetade oerhört hårt hela sitt liv och han skydde allt sparande. Churchill var nämligen en mycket glad konsument av allt gott som livet hade att bjuda. Lösningen på detta var från start mycket enkel- om pengarna inte räckte så såg han till att tjäna mer. Att dra ner på konsumtionen var inget han ville nedlåta sig till.

Personal i makarna Churchills hushåll har berättat att de ibland inte öppnade om någon lokal leverantör knackade på och de inte hade pengar att betala honom, men i regel så fixade han fram nya pengar genom arbete och investeringar. Hans första föreläsningsturné i USA under 1900-talets första år gav fint resultat och de pengar han inte behövde just då (”my nest eggs”) investerade han föredömligt så att han närsomhelst kunde ta av dem för att täcka de ständiga underskotten som kom av att äga ett pampigt hus, äta och dricka allt han tyckte om samt en betydande tjänarstab.

Kraschen 1929 ställde till det rejält för Churchill och han tvingades skriva böcker och hålla föredrag i massor men hans fru Clementine lyckades inte få igenom mer än minimala neddragningar på konsumtionen när de var mer eller mindre utan pengar.

My tastes are simple: I am easily satisfied with the very best.
Churchill

Även om livet och världen var rätt annorlunda för mer än hundra år sedan så tycker jag att Winston Churchills inställning till pengar är alltigenom sund. Spara och investera när man har möjlighet. Inte låta sparandet gå överstyr, allra minst när man är ung och under en begränsad tid har alla möjligheter att göra galna saker. När man behöver mer pengar så tar man av sina investeringar och/eller ökar sina inkomster på lämpligt sätt.