I en källare i Kalifornien en tidig morgon 1968 samlade man en grupp programmerare som hade i genomsnitt sju års yrkeserfarenhet. Alla var alltså vana programmerare som kunde skriva kod och korrigera buggar. De fick ett antal uppgifter som skulle lösas och de hade två timmar på sig.

När tiden var slut och man sammanställde resultaten visade de sig vara minst sagt häpnadsväckande. Dels visade det sig inte finnas någon korrelation mellan hur lång erfarenhet man hade och kvaliteten på ens arbete, dels var skillnaderna mellan deltagarna väldigt mycket större än man trott. De mest effektiva var 20-25 gånger mer effektiva än de sämsta. De program de skapade var fem gånger mindre i storlek än de andras osv. Detta har lett till mycket debatt under åren, inte minst vad gäller lönesättning av mjukvaruutvecklare. En av dem som har en del erfarenhet i ämnet, Bill Gates, har t.ex. sagt att han anser att de allra bästa programmerarna är tio tusen gånger mer lönsamma att ha anställda än genomsnittet.

Denna studie har bekräftats av många efterföljande och blivit klassisk. Man har talat om ”rockstar programmers”. Den anses visa att skillnaderna mellan olika personers förmåga att intuitivt hitta lösningar på problem är väldigt stor. För även om just programmering ger extrema skillnader så finns dessa i en massa andra yrkesgrupper där uppgifterna inte är rent fysiska. Man kan ju inte bli många gånger snabbare på att putsa fönster än genomsnittet men skillnaden mellan personer i intellektuella yrken att hitta lösningar kan alltså vara tiofalt.

Rockstar-fenomenet skapar av naturliga skäl skillnader mellan företag. Netflix har tagit detta på allvar och satsar sedan länge på att ha en slimmad men oerhört begåvad personalstyrka. De betalar alltid högsta nivån på marknaden för respektive tjänst och sparkar (dock med ett ”golden handshake”) konsekvent personer som inte längre är ”top performers”. Har det funnits en supertalang man kunnat locka så har man betalat fantastiska löner, dock aldrig med bonus, men alltid med fri semestertid.

Även Apple, Google och de andra amerikanska superbolagen har betalat mångdubbelt så höga löner till personer man velat behålla i företaget och givit dem rejäla påslag när man märkt att lönerna för dessa tjänster har stigit. Det är inte ovanligt med motsvarande flera miljoner kronor i årslön. Samma utveckling, men kanske mer modesta löner, finns inom digitala och snabbväxande branscher över hela världen.

I takt med att digitaliseringen skapar som bekant alltfler företag med avsevärt högre tillväxt och lönsamhet än de som verkar i traditionella sektorer så tror jag dessa bolags fokus på de allra bästa anställda de kan hitta kommer att öka dessa skillnader. Om företaget kan inte bara tack vare digitaliseringen kan arbeta mycket mer effektivt dessutom kan dra ner på personalen så bidrar detta till att göra digitala bolag till de som kommer att gå bäst i framtiden. Det blir än svårare för de gamla jättar som inte vill ha så stora löneskillnader mellan liknande tjänster och varje år sitter och förklarar för sina bästa anställda att ”det finns bara tre procent att fördela”.

Av dessa och många andra skäl kommer ”FEKSES” och liknande stjärnor att bli Sveriges största bolag precis som FAANG i USA .